Jag har upptäckt en sak med mig själv som ändrats. Förr så var väldigt upprörd över orättvisor och visade tydligt detta. Minsta grej skulle det demonstreras mot/för, skrivas protestlistor osv. Ingen strid vad för liten! Numera så skakar jag på huvudet och tänker "jaha, har man inte bättre saker för sig så.." om de som springer runt och engagerar sig till fullt i allt. Samtidigt som jag imponeras av folk som brinner så pass mycket för sin sak att de lägger ned så mycket tid på att dela ut flyers på stan, göra blockader, demonstrera och så vidare så kan jag inte låta bli att fundera på när de ska lugna ned sig. Inget illa om engagerade människor. Jag själv har blivit en sån jag förr föraktade...
Det är väl ingen nyhet att majoriteten av alla som deltar i tex demonstrationer åt vänster är ungdomar. När man sen blir äldre byter man politisk inrikting? Eller som en vän till mig väldigt odiplomatiskt uttrycker sig "kan inte ungjävlarna växa upp nån gång och inse att deras verklighet inte existerar?!?!". Ska man ge upp hoppet om tex solidaritet, fred och lycka bara för att man passerat en viss ålder? Det är lite sorgligt, men samtidigt finns det något i det. Jag har andra "strider" numera, som är viktigare för mig som person än andra frågor. Att börja prioritera vad man engagerar sig i. För man kan inte längre hinna med allt, det finns annat jag hellre engagerar mig i, även om jag tycker ipred är skit.
Jag har lämnat vänsterrörelsen och lutar åt höger, lämnat djurrättsrörelsen och äter allt möjligt kött, jag lyssnar fortfarande på "vänsteraktiga" band men texterna håller jag inte längre med om, lämnat det mesta vad som är alternativt. Numera är jag en _tråkig_ människa som lyssnar på radioskval, äter det mesta, inte tuperar håret eller sminkar mig i svart dagligen. Men, sitter ens identitet verkligen i sådana saker? Jag har inget emot att folk uttrycker sig genom sitt utseende, det gör väl alla på sätt och vis, oavsett grupptillhörighet. Däremot känner jag inte längre något behov av att göra det, kanske av ren lättja. Det är jobbigt att hålla på och fixa sig så fort man ska utanför dörren. Och de flesta gångerna jag går ut så är det med hunden, då finns det inga krav eller normer. Så länge man inte hänger bland bruksfolk, då är det rejäla kängor samt knäförstärkta byxor man ska ha!
Men kan man säga att politiska åsikter ändras med åldern, generellt alltså. Att man i sin ungdom lockas av vänsterrörelsen. Och när man blir äldre och börjar tjäna pengar och har fullt upp med arbete, familj osv, inte längre vill se sina pengar sina iväg till staten..?
5 kommentarer:
Nja, tycker det är lite av en myt det där. Jag och Alexander var vänster som tonåringar och är det än idag. Men man har ändå blivit mer nyanserad. Nu t ex tycker jag man ändå ska ha generösa socialförsäkringssystem, även fast jag tror att det oundvikligen leder till att man får en VISS grupp människor som åker snålskjuts på andra (läs alla dessa långtidssjukskrivna hundmänniskor som ändå kan flänga till BhK och ägna sej åt tävlande och uppfödning i stor skala, fast dom omöjligt orkar jobba). Men eftersom jag inte tror att nåt perfekt system existerar, så tror jag enda alternativet är ett snålt socialförsäkringssystem som tvärtom kommer att innebära att man får grupper av människor som är dömda till fattigdom fast dom sliter arslet av sej. Då tycker jag det förstnämda alternativet är mindre dåligt.
Detta är ett exempel bara... men alltså, när jag var tonåring så kan man ju lugnt säga att jag motiverade mina ställningstaganden i mer svartvita ordalag.
Sen angående att äta kött. Jag har varit vegan nu i tretton år, Alexander är fortfarande vegan. Tror det var många som slutade äta kött som nån grej, för att det liksom hörde till när man var vänster, och som sen börjat igen... Men om man från början faktiskt var övertygad om att det är fel att döda djur för ren lyxkonsumtion (vilket ju både kött som människomat och t ex päls är, i VÅR tid och VÅRT land) så varför skulle man börja igen bara för att man blir äldre? Det känns som om veganismen strävar i motvind nu när alla dessutom bestämt sej för att man blir smal av kött och fet av vegomat... Men förhoppningsvis kan det komma en ny våg så småningom på lite mer stabil och mindre trendkänslig grund, som faktiskt ger nån märkbar och ordentlig påverkan på köttproduktionen.
Sammanfattningsvis: Nånting ligger det väl i att man oftast blir mindre radikal och mer nyanserad med åren. Gäller dock även höger-ungdomar, som ofta är extrema libertarianer och diggar Ayn Rand osv när dom är små, men blir mer normala moderater eller folkpartister när dom blir äldre. Att alla äldre skulle vara höger är ju däremot extremt överdrivet, det är ju knappast så att högerpartierna haft 80% av rösterna i vartenda val, eller hur? :-)
/Dvärghundspossen
Det stämmer nog som du säger, att man blir mer nyanserad med åren. Det finns ju alltid alternativ, och de känns alla som mer eller mindre dåliga, man får välja det som känns minst dåligt så att säga. Även om det känns rätt jobbigt att behöva välja mellan pest eller kolera rätt ofta när man tar ställning till något. Som ditt exempel.
Och det vore ju sorgligt om alla radikala ungdomar blev medelsvenssons, och så är ju inte fallet heller, för då skulle ju som sagt högern ha mycket mer röster än vad de har i nuläget ;)
Jag tycker veganismen behövs, även om jag själv av olika skäl inte är så noggrann med vad jag stoppar i mig. Det är nog ren lättja, en strid jag inte har fokus för att ta just nu. Jag är en periodare, ofta väljer jag visserligen vegetariskt av både ekonomiska och miljömässiga skäl. Det är en uppoffring som inte känns speciellt svår att göra. :)
Bra tankar! Jag tror man helt enkelt orkar engagera sig mer när man är ung, sen tar som du skriver "livet" över mer och mer. När man har ungar att svara för blir man också mera mån om de sina och alltså mer egoistisk.
Men jag känner att nu när barnen börjar bli stora och själv har radikala åsikter så kan jag börja svänga tillbaka till de ideal jag hade som ung. Även om det tar sig andra uttryck numera.
Tina
Tankvärt inlägg och också kommentarerna, egna funderingar i ämnet kommer upp faktiskt, hur blev man och varifrån kommer man, hur var det när man var yngre och vilka var ens föräldrar - inte varje dag man tar sig en funderare hitåt ändå, bra med andra som startar en tråd hos en då!
De där tankarna har jag också haft. Har faktiskt tänkt mycket på det nu det sista.
När man vuxit upp har man andra krig att föra. Då prioriterar man saker som boende, räkningar, arbete, familj etc. Sånt som man inte behövde tänka på som ung...
Skicka en kommentar