Julhysteri?

Idag är det 30 november och alla verkar bara snacka om en sak(förutom hundutställningen nästa helg), nämligen JULEN! Den där julen alltså. Det ska konsumeras. Ätas en massa döda djur av olika slag. Eventuellt lite potatis också. Det ska pyntas. Shoppas. Dras in träd. Städas. Dessutom ska man krystat umgås med alla släktingar och låtsas vara lycklig och tacksam hela tiden. Man ska vara lycklig. Julen är en glädjefylld högtid. Tillåt mig spontankräkas bara litegranna?

Tror julen förlorade sin glans när jag var 15-16. Då började den framstå som innehållslös och patetisk, ett spel för gallerierna. Alla skulle hålla god min och omfamna varandra, ge varandra meningslösa saker bara för att ge något. Den påtvingade glädjen, att stress och hysteri som slutade i "den perfekta julen". Tomten slutade jag tro på långt tidigare.

Hemma hos mina föräldrar har vi väl en okej inställning till julen. Visserligen är det en rätt stor grej, men inte allt för stor. I och med att min mor är sjuksyrra så har hon jobbat då och då på julafton. När vi var yngre så var väl vi lite kinkiga med det, men sen är det ingen större grej att hon jobba just julafton. Bara att senarelägga paketöppning och käkande lite, det var ingen katastrof. Men julfirandet hos mina morföräldrar har alltid känts krystat och hysteriskt. Alla ska vara glada. Man skall icke diskutera saker som kan gör något irreterad. Man skall icke säga nej till efterätten. Man skall icke svära. Man skall icke dyka upp i ny icke-normativ-frisyr eller icke-normativa-kläder eller konstiga saker i öroren. Man skall vara normal! Det är väldigt lätt att provocera mina morföräldrar. Lite mörkfärgat hår räcker. Eller ett litet nitarmband. Eller lite svart kajal. Eller pojkfrisyrer. Allt som inte är inom deras ramar ses snett på. Som tur är har jag andra släktingar på den sidan som inte alls är lika dömande.

Nu ska det handlas perfekta julklappar. Sen ska de slås in. Sen ska det bakas och pysslas. Det jag ser fram emot mest på julen är min familjs till större del vegetariska och veganska julbord.

En milstolpe i apportträningen för Crux!

Idag har jag lyckats med något jag nästan gett upp med: att få Crux att greppa en apport(i detta fall en vanlig spårpinne)! Tidigare har hon vägrat ta saker i munnen, framförallt sånt jag håller i. Är inte hunden som man kampar med direkt. Hon kan bära leksaker och sånt om hon är på det humöret, men helst ska allt tassas. Så när jag försökt få henne att apportera så har min frustration smittat av sig till henne iom allt hennes tassande att hon backar när hon ser en apport.. Den är liksom äcklig! Har inte försökt tvångsapportera eller så, utan hon finner den äcklig eftersom jag blivit lite frustrerad vid träning och muttrat åt henne när hon tassat den åtskilliga träningspass. Men nu har jag kommit på hur jag ska göra! Lösningen för att få bort hennes avoghet var att själv gå runt med apporten, busa med den själv, så hon verkligen ser hur rolig den är, samt, sist men inte minst: Ha den i munnen, rulla runt på golvet och tjoa och tjimma.
Ni som inte har hund, eller som har hundar som naturligt har en arbetsvilja förstår nog inte hur psykiskt störd man behöver vara ibland för att motivera sina hundar till att göra som man vill *asg*

Så nu tar hon apporten i MUNNEN! Inget fasthållande ännu, stannade där idag för att jag var så lycklig över det framsteget!

Yodas träning idag: Fritt följ utomhus i förmiddags, samt lite inkallningar och ingångar. Dock är det blött på marken, vilket gjort att han resolut vägrar att sätta sig, utan knorrar bara och trampar runt. Nu på kvällen börja vi köra lite att sätta sig från liggande, och ställa sig från sättande. Samt apportering, han kan faktiskt hålla den i en halv sekund nu.. Så det går frammåt!

Hade tänkt spåra idag. Men blev inte så. Vaknade sent, huvudvärk, grått ute, blött i skogen, osv. Massor med ursäkter. Bara långpromenad och lydnadsträning. Skulle vilja träna lydnad med lite andra människor, dels för störningens skull och dels för att få lite tips och sådär. Min bästa träningskompis bor numera i urskogen utanför Karlstad, även om hon är i sthlm nån gång i veckan, fast ofta utan sin nassemask.

Lille herr koltrast

Imorse när jag satt och åt frukost hörde jag en duns i fönstret. Det var en fågel, men när jag kikade ut efter den så såg jag den inte, och tänkte inte mer på det. Flyger fågeln iväg så brukar den klara sig. När jag sen gick ut med hundarna lät det som något flaxade på trappen utanför dörren, men såg ut som det flög iväg en fågel. När jag kom in igen och satte mig framför datorn hörde jag massa mystiska ljud från vardagsrummet, dessa hörde Crux också och var väldigt upprörd över detta... Och rusade ner. Då hörde jag att de var något djur inne, med tanke på hur hundarna rusade.. Stackars pippi! Som tur är så är de mest intresserade av djur inomhus som en typ av leksak, eller sällskap, inte som bytesdjur. Så de lämna rummet när jag röt till..

Sen var det fågeljakt.. Som tur är jag rutinerad på att fånga in en arg nymfparakit, så att fånga en trött vimsig vild fågel på fönsterbrädan var inte så svårt. Iaf om man jämför med hur det är att fånga en beräknande lömsk nymfparakit.. *s* Kollade igenom lite snabbt om den gjort sig illa, verkade inte ha något brutet, men den rörde sig konstigt, vingligt. Dessutom var den lugn.. Så den hamna i en bur med mat och vatten, halvt övertäckt i ett hörn medans jag var i skolan. När jag kom hem var den skitarg, högg, väste, rörde sig bra. En vild fågel som är arg är en frisk fågel ;) Så den fick komma ut i friheten igen och flög iväg hyffsat stabilt. Sagan fick ett lyckligt slut!

Jag tror det var en koltrast. En ung sådan av hankön, för näbben var mörk och fjäderdräkten mörkt chokladfärgad. Honorna är spräckligare, även som unga. Så vacker. Och ögonen såg unga ut också. Troligen denne pippis första vinter. (jo, jag har fuskat och glott lite i fågelböcker för att vara 100%)

Stad eller förort?

Igår var jag hundvakt åt lilla Pixi, inne i vasastan. Att gå runt med tre små hundar i vasastan är en intressant upplevelse kan jag säga. Det är trånga trottoarer, bilar, människor, dagisgrupper och gud vet vad. Inga problem att få hundarna att gå snällt på en sida, men människorna är verkligen virriga! Gick runt en del i vasaparken, rätt trevligt. Fast hela parken är ju fylld med andra människor med hund.. Man är inte ensam direkt. Och ännu märkligare är att folk har sina hundar lösa i en park omgiven av rätt tungt trafikerade vägar. En sak om de skulle ha koll och lydnad på sina hundar, men det hade en del inte. Utan de sprang hejvilt och rejsade mot vägen då och då, och ägarna skrek i panik. Men kopplade inte hunden för det när den väl kom tillbaka.. Hua. Jag skulle vara livrädd, skulle inte släppa mina där, aldrig. De hundarna såg oss inte, så stod stilla och blängde tills deras mattar/hussar upptäckte oss och försökte koppla sina. Det tog sin lilla stund.

Nej, tacka vet jag förorten och skogen! Var nyss ute på en långis i skogen. Solen skiner, blå himmel, gick längs sjön och njöt av vädret och hundarna njöt av att få springa lösa. Det är avkoppling. Det svåraste med stan är väl att man inte kan koppla av riktigt när man går med djuren, det kan ju dyka upp grejer överallt hur som helst. Visserligen kan det ju dyka upp saker i skogen också. Men iom att det är lite tystare där så hör man på håll(ofta) om det kommer andra på stigen. Harar brukar dock inte ge sig till känna. Fast de är mest framme i skymningstid och mörker.

Jag är kluven till att bo så centralt. På ett sätt så är det ju jävligt praktiskt att ha nära till allt, inklusive hundvakter och skolan. Då blir det mindre tid för hundarna utan mig, mindre tid går till att åka fram och tillbaka till skolan. Det tar nästan 3 timmar tur och retur varje dag, när det ska hämtas hundar också. Men vet inte om jag skulle klara att bo långt från skogen. Det är liksom mitt andrum att vara ute i skogen, det är avstressande. Visserligen hör man motorvägen i vår skog. Men man hör även massa annat, som fågelkvitter tex.

Ska på visning på en tvåa på måndag, i Husby. Den är lite dyr för mig, och ligger i husby, men jag ska kolla på den ändå tänkte jag, värt att se hur det är där. Ligger nära järvafältet iaf. Sen är det ju inte säkert att det tycker att mitt studielån räcker för att betala den hyran. Det är inte jag heller. Men järvafältet är bra, tror jag.

Jag behöver väl inte fundera så mycket på om jag vill bo i city eller ej, för chansen att jag får en lägenhet i smeten är minimal med mina få ködagar...

Frukostfilm!

Idag har jag för första gången knåpat ihop något i iMovie, av lite inspelningar på mobilkameran. Därav den usla kvalitéen! Har länge tänkt filma mina snuttisar när de äter. Eller vad de nu gör. Yoda äter först. Crux bara glor och trampar. När Yoda ätit upp och börjar titta på hennes mat, då visar hon intresse för den! Då kanske det kan ätas. Men bara ibland. Ibland är konkurrens inte nog för att motivera hennes ätande. Ofta ska man leka med maten och döda den! Hon är inte underviktig, även om det inte skulle skada med lite mer hull... Så hon får väl äta som hon vill då. Maten serveras två ggr om dagen, äter man inte så får man inget... Tufft liv för en liten Crux!

Äckligt tangentbord.

Har i flera veckor tittat på mitt tangentbord med äckel i blicken.. Det är äckligt, riktigt äckligt. Visserligen sett äckligare. Men jag tycker inte om skitiga tangentbord, jag kan leva med att annat är skitigt och äckligt, men när det gäller tangentbord är jag lite känslig. Framförallt hos andra människor, när det är en massa hudavlagringar på knapparna.. *ryser*

Före:

Så idag tog jag tag i det. Ordentligt. Är iaf några månader sen jag putsade av det. Har nog inte tagit bort alla knappar och fixat ordentligt nångång faktiskt. Så idag rök alla tangenter av, diskades ordenligt, under tangenterna torkades det bort massa gojs. Mestadels hundhår och damm. Med tanke på hur mycket och ofta jag käkar vid datorn så var det minimala mängder grejer i det. Men nu är det rent! Bilden illustrerar den roligaste delen, att sätta tillbaka alla tangenter på rätt plats! (jo, jag fotade det först så det skulle blir rätt..)

Så här rent är det numera under mina tangenter! Och jag njuter av det! :D

Jag hade ingen tryckluft att tillgå, vilket är det bästa. Fuktig trasa är kanske inte det mest optimala, men är man försiktig så funkar det! Man behöver ju inte direkt ösa vatten över elektroniken.. *s*

Smyggnostisk ett vanligt ord?

Det är mest studier i min skalle just nu. Och Jesus. Jo, ni hörde rätt. Mycket i kristendomen handlar förvåningsvärt om Jesus, och därmed läses det en himla massa om honom, både om den historiske personen och den mytologiska personen. Mycket intressant.. Finns dock mer om den mytologiska personen Jesus, säger jag såhär, utan att ta ställning såklart. För det bör man ej göra som religionsvetare.

Men.. I och med mötet med Svenska kyrkans Sabina så har jag börjat värdera om min anti-inställning till Svenska Kyrkan. Jag definierar min fortfarande inte som religiös, ens inte privatreligiös eller sökande. För er som inte vet det är "sökande" namnet på att de som "tror på något men vet inte vad", men som inte vill klassa sig till någon religion eller teologim, eller privatreligiös-ismen. Det kanske ändras. Vem vet. Det är iaf lärorikt. Både i studiesyfte och även i syfte i att vända på sina egna tankar och värderingar. Att läsa och höra tolkningar för hur folk upplever det som kallas Gud. Först måste man definiera begreppet Gud. Sen begreppet "tro", sen "religiös", "sökande" osv. Allt beror på hur man definierar begreppen. Om man definierar dem på ett sätt är jag religiös. Om man definierar dem på ett annat sätt så är jag det inte.

Sitter och renskriver lite föreläsningsanteckningar, och upptäcker att ordet "levertransplantation" inte finns i words ordbok. Det gör däremot ordet "smyggnostisk". Intressant. Vilket ord används oftast tror ni, eller mest, av dessa? Kan ju erkänna att jag inte ens trodde det var ett ord innan jag insåg att word ansåg det. Men vem litar på word?

Ang. den påträngande värvaren.

Skrev ett brev till Läkare utan gränser. Och fick igår svar på detta! Fick en ursäkt samt att de talade om att de skulle ta upp detta med alla sina värvare, även den som detta gällde. Det tycker jag är härligt, att få svar när man är missnöjd!

Nästa projekt är att få de som städar på centralen att torka bort blodet i rulltrapporna som snart varit där en vecka... *ryser*

Påträngande människor.

Efter att ha spenderat halva kvällen åt att läsa och analysera markusevangeliet så är jag lite trött. En lång dag i skolan innan det. Men jag klagar inte, jag älskar att studera och lära mig saker! Även om jag blir trött och mest vill sova ibland.

Helgen har förövrigt varit toppen. Mer säger jag inte om det *hemlig*

När jag var på väg halvspringandes till pendeln i flemmingsberg blev jag ATTACKERAD av en kvinna från läkare utan gränser. Detta är vanligtvis en organisation jag har respekt för. En del av den försvann idag. Hon anklagade mig för att jag hade bråttom, att det väl inte var så viktigt, att jag måste göra det här nu, för jag kommer inte göra det sen! Väldigt påträngande må jag säga. Jag sa nej och hejdå efter hon joggat efter mig en bit med sina argument.. Alltså. Hon SPRANG efter mig och försökte övertala mig. Hade god lust att be henne lämna mig ifred och sluta vara så jäkla påträngande, för det ger bara organisationen dåligt rykte. Hon kanske jobbade som paparazzifotograf tidigare, så att vara påträngande var inget större problem för henne? Jag kände mig iaf hyfsat obekväm med detta. Hon anklagade, försökte ge mig dåligt samvete, undertoner av att jag var en dålig människa. Lät mycket irreterad och anklagande på rösten samt upprörd när jag sa att jag inte ville prata med henne. Även om man tigger pengar till organisationer kan man väl för bövelen ha lite folkvett??

Idag fick jag ha mina bebisar för mig själv på pendeln. Satt och pussa på dem hela vägen hem, man är lite ensam i höstmörkret. Och saknar dem om dagarna.

Dvärgpinscherträff på gärdet!

"man kan inte bara ha en pinne!" ;)

De andra inklusive göteborgarna hade varit på Pets in Town innan och shoppat lite när vi möttes upp utanför Himmelska hundar för att vandra till en rastgård på gärdet. Väl där släpptes alla hundar och fick busa runt ett tag. I rastgården var vi 16 pinnar +en blandis som studsa runt. Inget knorr eller bråk, och inte speciellt mycket skällande heller med tanke på mängden hundar. Härligt när alla hundar går ihop sådär bra! :) När hundarna busat en stund begav vi oss till Himmelska för MAT! Jag var vrålhungrig, och det var jag nog inte ensam om. Satt väl där i några timmar innan jag blev dödstrött och kände att jag behövde hem och vila lite, även mina små var små tröttmössor.

På centralen i väntan på mitt tåg ringde jag Ln för att fråga en grej. När jag står där och snackar i telefon går folk fram hejvilt och hälsar på mina hundar. Jag börjar tröttna på det, att alla går och lockar på mina hundar. Det resulterar i att de inte slappnar av och alltid spanar på folk och hoppar mot dem för att få uppmärksamhet, och det funkar, för alla tycker de är så söta! *muttrar* Det är såklart jag som får säga ifrån till folk. Vad hände med "får jag klappa?" innan man hälsar på någons hund?

Mina hundar är för sociala.

Trodde jag aldrig skulle skriva detta. Men jag tycker mina hundar tycker för mycket om människor, de skulle kunna bry sig lite mindre. Det grundar sig i att jag inte gillar reserverade hundar som är rädda för folk, och därför har jag översocialiserat mina hundar. Så när de ser en människa som säger "åh vad söt" som söker lite kontakt med dem blir de ÖVERLYCKLIGA! Inget negativt i att de är glada i folk. Men ibland, när man vill ha sina hundar för sig själv och inte orkar med andra människor så är det väl inte optimalt. Ska väl inte gnälla. Mina hundar har inga problem alls över att klättra upp i vilt främmande människors knän om de bjuds in och gosa en massa. Vet många med samma ras som har stora problem med att deras hundar faktiskt är rädda för människor. Det enda mina(Crux) är lite osäkra på är människor med lite annorlunda kroppspråk, tex flaxiga barn samt människor med någon form av utvecklingsstörning/rörelsehinder. Det jobbar vi på. Bara för att hon inte ska behöva bli osäker om vi möter någon. Hon behöver inte älska alla, men det är en klar fördel om hon inte är rädd.

Men ibland vill jag ju ha mina bebisar ifred. Som när jag har varit ifrån dem en hel dag och nyss hämtat dem hos hundvakten. Då är jag inte så pigg på att någon säger "åh vad söta" för då blir mina överlyckliga. De har lärt sig att det betyder något bra helt enkelt. Kanske får träna lite på att de ska hålla kontakt med mig när sånt händer. De behöver ju faktiskt inte hälsa på ALLA människor som tycker de är söta. Då skulle vi inte komma nånstans alls. *s*

Även folk som säger att de inte gillar hundar blir kära i mina. Min hundvakts kompis är tydligen helt frälst i mina, och hon var jätteskeptisk i början. Men, mina är ju inte några riktiga hundar direkt, utan ses mer som något litet sött. Vet inte riktigt vad jag tycker om det..

3 typer av kristendom

Lång, men mycket intressant dag. Varit på tre studiebesök, träffat tre personer, tre former av en och samma religion trots att de kändes väldigt skilda och olika.

Prästen Sabina Koij i Storkyrkan. Hon gav ett härligt intryck, hon krossade många av mina fördomar om kristendomen och Svenska Kyrkan kan jag säga. Tex så tror hon inte på jungfrufödsel och att Jesus återuppstod som levande från de döda. Däremot tror hon på symboliken i dessa skeenden, framförallt det med återuppståndelsen. Som jag förstod henne så var enligt henne symboliken i återuppståndelsen att Jesus lära och kärlek återuppstod trots att den blivit nedgrävd så att säga, att den övervann det som försökte mörka ner den. En liknelse är vad jag förstått är centralt i kristendomen att man går från ljus till mörker, och från mörkret till ett ännu starkare ljus. Att för att nå det där starka ljuset så måste man vara nere på botten först och ta sig upp, så att säga. Hon talade om att när hennes barn frågade henne ”vad är Gud?” så försökte hon förklara att Gud var den känsla och kärlek de kände när de kramade sin mamma när de saknat henne, att glädjen de kände då, det var Gud. Jag tycker det låter så fint. För att beskriva den känslan som en stund i livet då Gud inte är så långt bort(som hen brukar vara) är något jag nästan kan relatera till. Har aldrig reflekterat över att denna lycka eller glädje man känner skulle ha något med någon immanens eller transcendens att göra. Men tycker det var väldigt intressant att höra henne berätta. Kände igen mig i mycket av henne frågeställningar till sig själv, hur hon försökte resonera kring allt och sa att hon fortfarande söker svar, att alla frågor hon har om sig, sin existens, Guds existens osv kan få nya eller mer utvecklade svar. Att det är en inre utveckling. Jag tyckte väldigt mycket om henne, hon var inte så långt ifrån i ålder och var inte någon gammal tant/gubbe som referera till bibeln som något absolut.

I katolska domkyrkan vid medborgarplatsen så träffade vi Maria Hasselgren. Hon är representant för dem, har mycket kontakt med media som jag förstod det. Jag är inte speciellt förtjust i katolicism till att börja med, och hon gjorde inte min bild av den bättre. Det blev av henne mest ett försvarstal om allt gott katolska kyrkan gör i världen, hur viktig den är för människor. Det i sig ifrågasätter jag inte. Men jag ifrågasätter ganska mycket av deras värderingar; abortförbud, preventivmedelsförbud, deras syn på homosexuella och en hel del annat. Även om kristendomen är patriarkal så är katolicism extrem patriarkal. Försvaret för att hon inte tyckte kvinnor skulle få bli präster var att det då skulle bli mer som i svenska kyrkan, att man måste vara prästvigd ”för att vara någon”. Det argumentet var väldigt svårköpt. Sen pratade hon en del om deras hjälparbete i andra länder där deras kyrka är stor, tex i en del afrikanska länder. Jag förstod det som att länder där den katolska kyrkan hade stort inflytande hade en mindre spridning av HIV än andra, för att kyrkan gav ”gott föredöme”. Och som ni kanske sett i nyheterna för ett tag sen så har det kommit en forskningsrapport där det bland annat visas att manlig omskärning kan minska spridningen av AIDS/HIV. Och att utdelning av kondomer inte gjorde så mycket nytta (sa hon, jag har själv inte läst rapporten…). Det har tydligen katolska kyrkan tolkat som att det inte är någon idé att dela ut kondomer, för de hjälper ändå inte mot könssjukdomar. Rapporten har de sett som ännu ett skäl att inte dela ut preventivmedel, den legitimerar deras motstånd mot kondomer, tydligen. Vad jag vet och har läst är kondomer det enda som skyddar mot sexuellt överförbara sjukdomar. Om man använder dem. De gör ju ingen nytta om de ligger kvar i fickan.. Där ger de inget skydd. Skälet till att inte dela ut kondomer är då uppenbarligen(bland annat) att folk inte använder dem, då gör de ju ingen nytta. Jag har ett ord för det: UTBILDNING FFS! Annars blir det ju som att dela ut böcker till analfabeter. Liksom, läs den här! Nähä, klara du det inte, kan du inte läsa? Jaha, då får vi sluta dela ut böcker! Första steget är ju att lära folk att läsa, annars har de inte så stor glädje av böcker. Så utbilda folk. Informera om hur man använder kondomer, istället för att låta bli att dela ut dem för att människor är okunniga.
Sista besöket var i en pingstkyrklig församling där vi träffade pastorn Weszu Kwiek. Han är pastor en grupp romer. Intressant är att min lärare i den här delkursen forskar om väckelserörelser i framförallt pingstkyrkan bland romer. Det är tydligen ett stort fenomen som är rätt nytt och bara växer. Den här mannen berättade en hel del om sitt liv, om hur han faktiskt upplevde något som man kan kalla (han kallade den det) frälsning. Han gick från att vara okristen till kristen på bara några dagar, väldigt snabbt. Det som förvånade mig var att människorna i denna församling var väldigt bokstavstrogna och refererade till bibeln som sanning. Inga tolkningar här inte, det stod ju rätt upp och ner i bibeln vad som gällde, varför tolka om det? Iaf det intrycket jag fick. Han var faktiskt den som gav mig störst känsla av att det han syssla med var en absolut sanning. Ingen reflektion över vem Jesus var eller vad en del av hans gärningar betydde, ingen ifrågasättning heller. Säger inte att det inte är rätt eller att det inte är fel, jag blev bara lite förvånad över att det var så strikt och självklart. För honom hade det verkligen hjälpt honom upp ur skiten så att säga. Jag hade dock någon föreställning om att pingströrelsen var rätt nytänkande, och det fick jag starkt motbevisat.

Alla dessa är ju bara individer, och alla är ju olika individer och har en individuell tro. Men jag älskar verkligen upplägget min lärare gjort med dessa besök. Oerhört pedagogiskt att träffa representanter ur olika kyrkor och låta dem berätta om sin tro och religiosistet. Och väldigt intressant vad de olika valde att prata om när de fick den uppgiften! Vi fick givetvis ställa massa frågor, och vi är frågvisa… Kunde nog hållt på i evigheter.

Konstiga fenomen i skogen

Vi vaknade 7.30 idag och efter en frukosten så begav vi oss väl påpälsade ut i kylan! Nu är det väl dags för långkalsongen kan jag säga, var -0.9 när jag vakna! Tog en långrunda, var nog ute i knappt 2 timmar. Var hur skönt som helst ute när man var ordentligt påklädd, och solen sken. Underbart! Hundarna uppförde sig och det var typ inge folk ute. Mötte totalt två personer, båda såna där hurtiga joggare ;)

Crux hittade en mycket spännande grej nere vid badet. Det var liksom som en liten ström med vatten som puttrade upp i vattenbrynet, så det nästan blev en fontän. Fast inte så det spruta rakt upp. Denna ström med vatten var det massa smågrus i, som gjorde det hela ännu mer spännande! Hon högg efter gruset och doppade nog hela huvudet i sin nyfikenhet på vad i helsike det där var. Så bra roligt ut och hon såg bra konfunderad ut. *s* Kamerans batterier hade dött då, annars hade jag filmat!

Yoda gjorde idag en sak som jag aldrig sett honom göra förut. Han frös totalt och reste raggen ända upp i nacken. Jag vet inte vad det var, han markerade ut mot ett fält, som till synes var helt tomt. Det är lite läskigt när hundar markerar sådär, jag tänker alltid att det måste ligga ett lik eller så där, annars skulle ju hundarna inte bli så upprörda.. Självklart vågar man ju inte kolla vad det är de markerat på heller, utan vi knata vidare. Men det tog några minuter innan han släppte det.. Och många ruskningar. Men nu är han lugn och glad igen.

Det är inte lätt att vara hund, man stöter på många konstigheter på promenaderna. Tur att det är sol ute iaf säger Yoda!