Jag förstår faktiskt inte hur man resonerar som människa när man har en svår allergi och själv skaffar barn. De flesta med allergi har antagligen upplevt många restriktioner i sitt liv som inte direkt varit positiva. Får inte äta ditten och datten, kan inte njuta av våren pga pollen i luften, barn som inte kan ha djur eller ens klappa dem eftersom de får andnöd då. Som vuxen som måste man väl komma ihåg att detta inte var speciellt roligt för en som liten. Och att man då som vuxen själv skaffar barn, som man riskerar att sätta i samma situation, med ett isolerat liv, allergier som får dem både att må fysiskt och psykiskt dåligt? Kan någon förklara för mig hur dessa resonerar? Som jag uppfattat det är valet att skaffa barn oftast av egoistiska självförverkligande skäl. Det är något man vill göra, för att liksom fullborda sin "plikt" som människa. Reflekterar man någonsin över sin lämplighet att skaffa barn, mer än att man har de ekonomiska och sociala förutsättningarna? Det finns många ärftliga sjukdomar och defekter som faktiskt påverkar en människas livskvalitet negativt. Nu talar jag inte om utvecklingsstörningar och neuropsykriatriska sjukdomar, utan främst om olika slags allergier. Det andra är en helt annan historia som jag inte vill diskutera här, just nu.
Jag har visserligen inte barn, så jag kan inte uttala mig så mycket om föräldraskap. Men jag vet däremot att de som har barn med allvarliga allergier går runt med en ständig oro. Framförallt när det gäller födoämnesallergier som kan vara livshotande, som nötallergi. Att ständigt oroas över att ens barn råkar få i sig något med spår av nötter i sig måste tära på en. Som förälder har jag förstått att man har en oro inför att ens barn ska råka illa ut, en del oroar sig ständigt, det finns massor med farliga saker utanför dörren. Bilvägar, skumma människor som rövar bort och mördar/våldtar barn, huggormar, äldre ungdomar som slåss, barnen kan ramla ner när de klättrar i träd, ramla av cykeln osv.. En del föräldrar jag känner går runt med en ständig klump i magen över detta. Föräldraskap verkar vara svårt nog i sig, varför lägga till en massa punkter på listan över vad man kan oroa sig över? För just de barn som reagerar starkt på nötter kan göra det med livet som insats. Varför vill man som människa riskera att ens tänkta barn får lida av allvarliga allergier som begränsar deras liv? Jag känner flera allergiker, bland annat så var en kusin till mig dödligt allergisk mot jordnötter som yngre. Han kunde alltså inte vistas i samma rum som en skål jordnötter utan att halsen svullnade upp. Hade någon rört jordnötter med fingrarna och sen tog på andra livsmedel kunde han inte äta dem. Så när det var disco på skolan, kalas hos andra barn osv så kunde han inte gå eftersom risken att det fanns jordnötter i lokalen var för hög.
Ja, jag som hundägare är rätt bitter över att jag förväntas slänga bort mina hundar till diverse hundpassare när det kommer över allergiska människor. Jo tjena. Jag bor här, och det gör mina hundar också. Och när jag får en inbjudan att komma till någon, och hundarna där är välkomna av värden, så blir jag jätteglad, för det är inte speciellt vanligt faktiskt. Frågan om de får följa med möts oftast av skepcis. Nu har jag två hyffsat väluppfostrade hundar som för det mesta ligger lugnt och stilla när de är hemma hos andra, springer varken runt och skäller eller förstör grejer. De vet dock inte folk, och de orkar heller inte bemöda sig att ta reda på detta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar