lördag 6 juni 2009

"Nationaldagsfirande"

Fick en länk framför ögonen ikväll och kan inte låta bli att reagera över detta inslag.
(det jag reagerar mest på är egentligen x antal vänsteraktivister är så nöjda över att de "vunnit" över nazisterna ännu en gång. Att de har rätt att skrika slagord, för de skriker rätt slagord..)

Jag är stolt över att leva i ett land där alla får uttrycka sin åsikt, där vi har demokrati, där staten finansierar en del av mina studier, lånar ut pengar, där vi har en välfärdssystem som fungerar fruktansvärt bra jämfört med andra länder. Vi har tryckfrihet, vår rätt att uttrycka våra åsikter är skyddade av grundlagen(såvida vi inte bryter mot andra lagar när vi uttrycker dem). Därför blir jag så förbannat trött på dessa människor som "värnar" om vår demokrati, men vill ha bort de oliktänkande. Att motdemostranter står med banderoller med texten "solidaritet" när de samtidigt skriker "inga nazister på våra gator!", "krossa nassesvinen" osv får mig bara att vilja kräkas. Nazisterna svara upp med bland annat "döda de röda" och diverse tydliga rörelse med högerarmen...

För mig betyder solidaritet att man värnar om varandra, medmänsklighet och att vara hänsynsfull. Acceptans mot olikatänkande ingår nog inte i begreppet, men jag förknippar det med det. Jag kan väl ha missuppfattat det också. Så här står det på Wikipedia: "Solidaritet (av latinets solidum, hela summan, kapitalet) innebär för kollektiv att gemensamt ta ansvar för något, inbördes gemenskap, att i egenskap av del av en grupp verka hänsynsfullt utan egenintresse för denna grupps bästa."

Det står iaf inget om att skrika slagord och kasta ägg. Eller. Det beror på hur man tolkar det. Jag antar att de som använder ordet i detta sammanhang menar att de gemensamt tar ansvar för att fördömande grupper som SMR inte ska springa runt och uttrycka sina åsikter bara sådär. Om vi använder Wikipedias definition tycker jag minsann att både SMR och motdemostranter saknar all form av hänsynsfullhet av inslaget att döma.

Jag tycker bara det hela är lustigt. Jag föraktar verkligen SMR(Svenska motståndrörelsen, heter numera endast "svenska motståndsrörelsen" med den klämkäcka adressen patriot.se) som är en skrattretande rörelse, deras agenda är fullkomligt sanslös. Jag hade en bekant som var en gammal SMR:are, fått veta en del från insidan, och det gjorde mig inte mer imponerad av deras intellekt. De har inte alltid alla chips i påsen om vi säger så...

Själv har jag inte firat nationaldag. Dock sett en hel del firande, eller så skulle de kolla på Sverige-matchen. Fast är inte det samma sak? Svensk nationalism är som starkast i sportsammanhang. I övrigt så har vi typ ingen, faktiskt. Det är lite fult att tycka om sitt land lite för mycket. Och i Svensson-mått så "för mycket" att man spelar nationalsången en gång för mycket vid fel tillfälle. Typ. Det blir väl inte bättre av att mindre trevliga rörelser tagit domännamn som "patriot.nu" osv. Jag kommer faktiskt ihåg att jag skämdes när pappa satte ut flaggan i vårt radhus vid tex nationaldag och andra högtider, i min känsliga tonårsperiod. Folk kunde ju tro att vi var patrioter! Ve och fasa! *skrattar* Idag är jag väl rätt neutralt inställd, går någon runt med en sverigetröja så gillar den väl Sverige helt enkelt, behöver man tolka in fler saker i det?

1 kommentar:

Anonym sa...

Man blir så trött på våldsamma vänstertyper eftersom dom i långa loppet knappast lär göra annat än att stärka nassarna. Nassarna framstår som martyrer för folk som redan var lite vagt sympatiserande. Och folk som inte har nån nasse-sympati börjar ändå tycka att "fascister och anti-fascister, samma sak allihop" så att fascisterna liksom framstår som mindre allvarliga i jämförelse. AFA & c:o är ju egentligen bara huliganer som tycker det är kul att slåss, och av en slump hamnat i vänstersammanhang istället för t ex fotbolls-sammanhang. Men dom skulle ALDRIG erkänna detta ens för sej SJÄLVA... utan i sina egna hjärnor är dom hjältar som försvarar demokratin, fullt i klass med nån motståndsrörelse mot nazismen i trettiotalets Tyskland t ex. Eller kanske Bruce Willis i nån actionfilm, som är i sin fulla rätt att använda våld eftersom han är en hjälte och bara spöar bad guys. Men som sagt, dom skulle ju aldrig erkänna detta ens för sej själva... (Hade en del bekanta en gång i tiden som drogs åt det hållet... så jag känner att jag vet ungefär hur dom funkar, det är inte så avancerad psykologi det är fråga om.)
/Dvärghundspossen