Dessa humanister...

Jag försökte skriva ett sakligt inlägg om mina reaktioner på Humanisternas debatt-artikel i Dagens Nyheter idag men det gick inge vidare om vi säger så. Jag drabbades åter igen av en släng av "humanist-förakt" eller vad man ska kalla det. Jag har länge tyckt att de varit helt okej och att deras värderingar inte är helt åt skogen. Men senaste tiden tycker jag att de haft en hel del plats i media som de utnyttjat till att svartmåla andra livsåskådningar än sin egen. Kontentan är i princip, i min tolkning, att andra livsåskådningar än deras egen leder till förtryckt och orättvisor. Jag tycker humanisternas mentalitet börjar bli mer och mer att de har rätt, och andra fel.

De har en väldigt negativ syn på religion, och tar endast upp de negativa sidorna. Framförallt väljer de att belysa vilken skada och vilka orättvisor extremistgrupper är skyldiga till, och får det att låta som att dessa extremistgrupper är representanter för hur hela religionen ser ut. De har även svårt att skilja på religiösa och kulturella fenomen. Det kan bero på att värderingar i ett samhälle är både religiösa och kulturella, och går ibland inte att skilja på. Svensk lagstiftning bygger till viss del på kristna värderingar. Man får inte stjäla, dräpa, begå mened osv. Är detta kristna eller kulturella värderingar? Man får heller inte begå äktenskapsbrott, men det är inget som (numera) finns i svensk lagstiftning, däremot anser nog de flesta att det är fel med otrohet. Är detta då en kristen värdering, eller något annat? Det är svårt att skilja på vilka värderingar som har kristen grund, och vilka som inte har det. Hur ska man då sekularisera samhället helt från religion?

Hur ska man skilja kristen moral från "vanlig" moral? Humanisterna tar upp religiösa friskolor, att barnen indoktrineras. Jag tycker att undervisning skall vara skiljt från religion i största möjliga mån, men samtidigt så hur saklig en lärare än försöker vara så kan dess personliga åsikter, livsåskådning osv lysa igenom i undervisningen. När jag gick på högstadiet hade jag en lärare i NO(fysik, biologi, kemi, natuvetenskap) som var aktiv i en frikyrka. Detta var han öppen med, men jag tyckte han hade en mycket saklig undervisning ändå. Och jag var extremt religionskritisk på högstadiet och försökte verkligen hitta saker i hans undervisning som var "fel". Att han var öppen med sin livsåskådning tror jag var bra, att på annan väg få veta vad han trodde skulle nog varit "värre" än att han själv talade om det när vi pratade om evolution. Han gick för övrigt senare över till att undervisa i en religiös friskola där många barn i hans samfund gick.

(ja, jag svävar iväg och svamlar, jag kanske skriver något mer genomtänkt på ämnet senare. Eller en arg insändare till DN)