Ensamhet som en social konstruktion.

I väntan på något sitter jag och läser en sociologisk uppsats som handlar om hur ensamhet kan vara socialt producerad. Normen om tvåsamhet i kontrast med individualiseringen. Hur denna norm och tryck både inifrån och utifrån om att man bör dela sitt liv med en partner är intressant att läsa om, för man omgivs i medier av idealbilden om att livet skall levas i heterosexuell tvåsamhet. I dessa tider omges man av hjärtan lite var man går också för att göras påmind om att man är nybliven singel. Rent instinktivt så loggade jag in på Qruiser. Inte i något syfte egentligen, utan jag drogs dit av någon kraft. Det är märkligt att man gör så, för jag är absolut inte ute efter någon ny tvåsamhet för tillfället. Men ändå säger något en att det borde vara så - att man bör vara två, att man ska ha en partner att dela saker och ting med.

Trots att jag är bekväm med mitt civiltillstånd så är det som att vara i stand by i väntan på att "Den rätta" infinner sig i ens liv. Det är rätt larvigt faktiskt, att man är så fast i den bilden av tvåsamhet som ideal. Att man måste ha det så för att vara "lycklig" när man i själva verket inte är speciellt lycklig i sådana relationer. Det är väl ens extrema behov av att få vara sin egen individ och inte vara beroende av någon annan som spelar in. Man vill vara lite beroende och bli lite tröstad, men inte för mycket. Man vill ha gemensamma intressen, men samtidigt egna så att man kan vara ifrån varandra. En jäkla balansgång det där, ur ett helt vetenskapligt perspektiv alltså. ;)

Här är en länk till uppsatsen om någon annan vill förkovra sig i den. Den är som PDF.