Einhorn och syndafloden?

Imorse hände en komisk grej, precis när jag läst Stefan Einhorns artikel i DN om agnosticism och tänkte "gud vad bra!" så öppnade sig himlen, regnet öste ned och åskan mullrade. Är detta någon form av ironi eller bara en tillfällighet? Rätt komiskt är det iaf. Jag är inte så skrockfull av mig, så tycket mest det var lite roligt. Syndafloden all over again..

Länk till det intressanta inlägget! Ett välkomment inlägg i religionsdebatten tycker jag, det behövs lite mer än den "svart eller vitt"-debatt som pågått mellan kristna samfund vs humanisterna senaste tiden.

Mött på en del som anser att agnosticism är typiskt svenskt, för man tar inte ställning, man försöker vara neutral och inte stöta sig med någon. Men jag vet ärligt talat inte om det finns en Gud, eller om det inte finns en Gud. Så för mig känns agnosticismen närmast om jag ska "välja" något. Även om jag själv inte är troende så har jag respekt för de som är det, hur deras övertygelse hjälper dem och hur hängivna de kan vara något som för mig är väldigt abstrakt. Däremot har jag svårt för det lägret som anser att religion är källan till många onda saker, onda människor, förtryck och ondska. Man kan inte sticka under stol att det skett förtryck av människor genom att legitimera sin dåd med religion, men förtryck har även legitimerats på andra vis, som genom politiska ideologier. Sen finns det alltid en fråga om hur man definierar religion, om man kan se en stark politisk ideologi som något som har religiösa delar. Max Weber anser att samhället är religion, människan är religion, religionen är samhörigheten. Han skulle mycket väl kunna definiera grupper med en stark politisk ideologi som religiösa tror jag.