Det är inte så ofta längre som jag funderar på hur människor reagerar över mina ärr, men när det kommer till nya kontakter och bekantskaper så kommer alltid oron om vad andra ska tro och tycka. Alla oroar sig väl vad andra tycker om dem, iaf till en viss del antar jag, och alla har väl sina saker de oroar sig över. Min oro är att folk ska döma mig efter mina ärr, till vad de skulle döma mig vet jag inte, men det finns en oro om hur andra ska reagera på dem. Nu börjar jag en ny utbildning med en massa nya människor som jag aldrig träffat förut.
En del frågar eller konstaterar rakt ut att det finns ärr, andra stirrar och funderar. Det skrämmer säkert någon, för jag vet att det skrämmer mig om jag möter någon som ser ut som mig, för att jag är rädd att falla in i det destruktiva beteendet igen. Rädd för att det ska bli samtalsämnet, att man gräver ned sig i sin egna lilla grop och inspireras. För tyvärr, självdestruktivitet smittar, jag håller mig borta från människor som jag anser må för dåligt för att jag skall kunna hantera det. Det är inte egoism eller att jag lämnar någon i sticket, utan det är självförsvar. Jag har en begränsad mängd energi och ork att hushålla med, så det gäller att kunna prioritera det. Kan inte hjälpa alla, ställa upp för alla, låta mig sugas in i mörkret av alla. Jag hoppas innerligt att jag inte inspirerar någon genom att våga gå bararmad med snart 8 år gamla ärr. Även jag måste gå vidare, trots att det gör ont att se, och gör ont för nära och kära att se.
3 kommentarer:
Jag såg dina ärr. Och tänkte nog att "det där är en känslig och modig tjej..." Jag tänkte att du måste mått väldigt dåligt men att du säkert mår bättre nu som är ute och tränar hund och åker på klicker camp osv. Jag har en släkting som skar sig, jag har följt och stöttat henne under årens lopp...mer erfarenhet än så har jag inte.
Jag tycker du är modig som ogenerat går barärmad, modig och bra!
Jag fick mina ärr för snart 20 år sedan. Numera går jag barärmad, och tänker inte på dem själv. Min mamma tvingade mig sluta med långärmade tröjor - något som var jobbigt då men som har hjälpt.
Idag förstår jag nog inte hur jag kunde må så dåligt att jag skar mig, men idag mår jag ju också bra. Trots allt. Jag tror det handlar om att hitta rätt i livet.
Fast det kan vara svårt; försök att inte tänka på dem. En dag har du faktiskt glömt att de är där!
Starkt att berätta, korkade jag fattade ju inte direkt vad det handlade om. Tycker du är modig som vågar sticka iväg på campen med mig som du knappt känner. Tackar för förtroendet.
Kramar
Tina
Skicka en kommentar